Al-Andalus politiska historia

Hugh Kennedy (1996) Muslim Spain and Portugal – A political history of al-Andalus Addison Wesley Longman, 342 p.

Kennedy påpekar tidigt att detta inte är en kulturhistorisk skildring utan en politisk. Det politiska handlar om vem eller vilka som styrde och vilka utmaningar de mötte. Vill man få svar på frågan om al-Andalus var en ”guldålder” eller en ”multikultilögn” ger således denna bok endast några pusselbitar. I fokus står den politiska makten – inte kulturell blomstring.

Kennedy är historiker. Kapitlen, som är indelade efter al-Andalus politiska historia, inleds ofta med en källkritisk diskussion. Inte sällan råder brist på källor över huvud taget. Slutet av 1100-talet och början på 1200-talet är en period som i princip saknar bevarat skrivet material om de politiska förvecklingarna, medan kalifatet på 900-talet har ett bättre källäge. Detta ger boken trovärdighet och tyngd. Inte minst mot bakgrunden av den ideologiskt färgade debatten om al-Andalus, som snarast tycks ge uttryck för debattörenas önskningar. Många av krönikorna och fursespeglarna som finns bevarade analyserar skeenden och händelser annorlunda jämfört med dagens historiker. De förra ger Gud och enskilda individer ett större handlingsutrymme. Det leder emellertid till att boken formligen kryllar av namn, som regel arabiska namn, något som för en svensk utan vana att vare sig uttala eller skriva arabiska gör boken svårtillgänglig. Det är helt enkelt svårt att minnas (åtminstone i första halvan av boken). De stora linjerna framträder först i bokens avslutande kapitel. Jag tror att Kennedy hade tjänat på att inleda med ett mer övergripande grepp och med tydligare hypoteser och frågor.

Al-Andalus politiska historia speglar i mångt och mycket den politiska utvecklingen inom den muslimska civilisationen som helhet. Perioderna av politisk enhet är undantag, och splittring i mindre statsbildningar (av mer eller mindre lös karaktär) tycks snarast utgöra normen. Eggers (se recension) teckning av den muslimska civilisationen är liknande. Ekonomi, jurudik (sharia) och kultur har knutit de många statsbildningarna samman i tider av politisk splittring. Under den så kallade taifa-perioden, från början av 1000-talet till ca år 1100, sönderföll det umayyadiska kalifatet i al-Andalus (ett självständigt iberiskt kalifat) i en mängd småriken, varav en del blev hyfsat stora som t.ex. Sevilla. Cordoba förlorade sin status som huvudstad och ingen stad övertog dess roll. Ekonomiskt och politiskt blev Sevilla den viktigaste staden. Kulturellt och ekonomiskt försvagades emellertid inte al-Andalus; alla nya hov runtom behövde såväl poeter som ståtliga palatsbyggen för att skänka en air av makt och förfining till sina maktpotentater med mer eller mindre storslagna titlar (se s. 132f). Några tafatta försök att använda sig av den siste reelle umayyadiske kalifen i Cordobas (Hisham II som förmodligen dog på 1010-talet) prestige gjordes, men det självständiga kalifatet al-Andalus återuppstod aldrig mer. Det fanns inte några maktkrävare med samma pondus (släktskap med profeten) som umayyaderna, något som var ett bekymmer för de lokala furstarna. Politiskt hade splittringen ett pris; de kristna staterna i norr kunde göra framstötar. Al-Andalus interna svårigheter att enas lämnade dörren på glänt för de senare nordafrikanska almoravidiska och almohadiska imperiebyggarna på den iberiska halvön. Hursomhelst, att betrakta al-Andalus eller för den delen den muslimska civilisationen som en tydlig enhet förefaller svårt. I många religionsböcker (högstadiet och gymnasiet) får man intrycket att de umayyadiska (med centrum i Damaskus) och abbassidiska (Bagdad) kalifaten styrde över alla områden som vid någon tid vunnits för islam. Den bilden behöver revideras kraftigt. Sverigedemokraten Ted Ekerots bild bygger på skolböckernas förenkling. Politiskt var 900-talet al-Andalus blomstringstid med härskare som Abd al-Rahman III och al-Mansur som faktiskt kunde hävda att de styrde al-Andalus.

En av bokens mer tydliga frågor lyder: Varför förblev inte den iberiska halvön muslimsk? En betydande del av befolkningen var ju muslimsk (något som gäller för såväl iberer som senare inflyttade araber och berber). Hugh Kennedys svar är komplext. Han pekar först och främst på al-Andalus oförmåga att hålla ihop politiskt, förvisso hade de kristna staterna liknande svårigheter men när en stat förlorade ledartröjan tog en annan stat över, och dels hävdar Kennedy att det muslimska al-Andalus avmilitariserades. I norr i de kristna staterna hade man inte lika stora bekymmer att skramla ihop nya soldater. Korstågstanken förblev där också stark hos breda lager, medan idén om jihad mot de otrogna i al-Andalus allt mer kom att överlämnas till staten och härskarna. Almoravidiska och almohadiska härskare kom heller aldrig att åtnjuta någon större legitimitet bland de iberiska muslimerna. Vidare menar Kennedy att de muslimska arméerna ofta slog de kristna på slagfältet, men att de muslimska var sämre på att belägra och inta befästa städer. En viktig militär svaghet som ledde till att de kristna bättre kunde tillvarata en seger även på slagfältet, samt att förluster inte blev maktstrategiskt avgörande.

Avslutningsvis. Muslim Spain and Portugal är en läsvärd och noggrann skildring av den politiska historien – om än en smula tungrodd. Bäst kanske den fungerar som ett uppslagsverk. Den är betydligt lättare att ta till sig bokens text om man redan har de stora linjerna klara. När jag läst enskilda kapitel i efterhand förstår jag betydligt bättre.

Senast uppdaterad 2010-12-18 12:02

Kommentera