Profeten Muhammed

Enligt traditionen föddes Muhammed faderlös och fattig i Mecka år 570.  Hans mor skickade ut honom i öknen med en beduinfamilj, inte för att vara elak utan för att det ansågs mer hälsosamt och fostrande för stadsbarn, något som gissningsvis stämmer då barnadödligheten ofta var skrämmande hög i preindustriella städer. När Muhammed var sex år förlorade han sin mamma Aminah. Även om framtiden verkade dyster visade Gud tidigt att han hade stora planer för gossebarnet. Två vitklädda änglar tvättade hans hjärta och styvfamiljen i öknen hade mjölk och mat i överflöd, trots torrtider. Senare bevittnade en kristen eremitmunk, Bahira, hur en ung Muhammed under en handelsfärd skuggades av ett moln som stannade när karavanen stannade. Bahira förstod att Muhammed var den förutsedde profeten.

Den kristna munken Bahira möter Muhammed

Under först sin farfars (Abdul Muttalib) och sedan farbrors (Abu Talib) överinseende växte den blivande profeten upp till en redbar och from man.Hans familj tillhörde stadens styrande stam: Quyrash. Abu Talib hade förvisso högt anseende i Mecka, men han var inte särskilt förmögen. Så när Muhammed gifte sig med den rika (och vackra) och femton år äldre änkan Khadija förbättrades hans materiella förutsättningar avsevärt. Traditionen visar på ett lyckligt äktenskap och när Muhammed slutligen får sina första uppenbarelser i fyrtioårsåldern är det Khadija som stöttar och ger honom andlig vägledning. Hon är dessutom världens andra muslim efter sin make.

Skaran av muslimer växte stadigt, men Muhammed oroades trots detta av att inga riktigt inflytelserika och mäktiga klanledare konverterade. Att ha mäktiga beskyddare var uppenbarligen viktigt i 600-talets Arabien. Han hade skäl för sin oro skulle det visa sig. De ledande männen i Mecka började dra öronen åt sig och såg med allt större ogillande på Muhammed och hans konvertiter. Många araber vallfärdade till Mecka för att visa sin respekt för Kaba-templet som en gång i tiden byggts av Abraham till ära för den ende guden, men som för tiden för Muhammed också inrymde över tre hundra avgudabilder. Pilgrimerna och Kabatemplet gav stammen Quyrash och dess klanledare dels rikedomar, men också legitimitet i egenskap av helgedomens och Meckas försvarare. I takt med att ryktet om Muhammeds lära om den ende Guden spreds på den arabiska halvön såg klanledarna sig nödgade att handla – handelsbojkotter och våld var den huvudsakliga medicinen de tillgrep. När Abu Talib och Khadija dog förvärrades läget för Meckas muslimer gradvis. Utan beskyddare förvandlades livet för Muhammed till en kamp för överlevnad. I staden Yathrib, som också plågades av inre stam- och klankonflikter, såg man istället på Muhammed med nyfikenhet och förhoppning. Kunde han som predikade trons gemenskap istället för stamlojalitet medla och skapa fred i deras stad? Med Guds hjälp kunde Meckas muslimer fly till Yathrib och där skapa ett muslimskt samhälle. Staden byter nu namn till Profetens stad – Medina. Detta nya skede inleder också muslimsk tideräkning.

I Medina kan Muhammed och hans anhängare fritt utöva sin religion. En moské byggs och fred råder i staden under den rättvise Muhammeds trygga ledning. Hotet från Mecka är dock ständigt närvarande. När muslimerna rånar karavaner från Mecka med motiveringen att de bara tog tillbaka vad som rätteligen tillhörde dem leder det oundvikligen till krig. Muhammed mottar i detta kritiska skede två uppenbarelser där Gud dels förklarar Mecka och Quraysh krig samt dels talar om att det var okey att råna från dem som bekämpade Islam – trots att det skedde mitt under den heliga månaden. Gud stod onekligen trofast på muslimernas sida. I stridigheterna som följde visade sig Muhammed vara en skicklig härförare och diplomat. Trots sämre förutsättningar bryter Muhammed långsamt ned sina motståndare. Förvisso möter man motgångar, men de är temporära. Det sista stora slaget – the battle of the ditch – markerar dramats förutbestämda finala skede. Qurayshs makt är bruten och deras nederlag är endast en tidsfråga.

Den judiska stammen Banu Nadir underkastar sig Muhammed år 625

Efterdyningarna av slaget är en blodig historia. Medinas judar hade spelat under täcket med Quraysh inför den förestående striden. Förhoppningen hos en av de judiska stammarna var att återfå mark, de två andra verkar mest ha tittat på styrkeförhållandena mellan motparterna och därför brutit den tidigare överenskommelsen med Muhammed. När sedan muslimerna segrar, faller domen hårt på judarna. Männen avrättas och kvinnor och barn blir slavar. I berättelsen försvaras denna hårdhet med att judarna straffas efter deras egen lag. Det är ord och inga visor. Med tanke på dagens knepiga förhållande mellan staten Israel och dess arabiska grannstater kan man undra hur historien utvecklat sig om judarna hade skildrats i mer positiva ordalag? Det är också i Medina som Muhammed ändrar böneriktningen mot Mecka istället för som tidigare mot Jerusalem, troligen för att markera en skiljelinje gentemot den judiska religionen och folket. Det relativt oblodiga intåget i Mecka några år senare är Muhammeds – och den ende Gudens – triumf: Kaba-templet rensas från avgudabilder och Bilal kallar till bön. De forna motståndarna konverterar mer eller mindre frivilligt. Muhammeds religion har segrat. Två år senare dör Muhammed, men inte som en fattig obetydlig kusin i en förvisso mäktig stam, utan som statsbyggare och erkänd profet.

Muhammed sörjs vid sin död 632

Betydelsen av Muhammeds livsgärning är svår att överskatta. Det är näst intill omöjligt att tänka sig en värld utan Islam. En dryg sjättedel av jordens befolkning är idag knutna till den muslimska kulturen. Det muslimska imperiet krackelerade visserligen, men efterlämnade en mosaik av islamska stater och framför allt en muslimsk civilisation. Ryttarfolken i öster skapade på kort tid enorma imperier, men sögs upp och assimilerades ofta av ”starkare” mer institutionaliserade kulturer (ex. den kinesiska och den muslimska). På ett mer individuellt plan söker miljontals människor stöd och inspiration för sitt dagliga liv i berättelsen om Muhammed. Islam framstår idag för många som en religion med ett attraktivt budskap, medan andra förkastar religionen av olika skäl. En sak är dock säker – Islam kommer att fortsätta vara en del av världen.

Till sist, ska man fira Muhammeds födelsedag eller Mawlid al-Nabi för att uttrycka sig i arabiska ordalag? Födelsedagsfirandet infördes i det shiitiska fatimidiska kalifatet kring 1000-talet. Idag firas det i stort sett över hela den muslimska världen. I Saudiarabien firas emellertid inte högtiden officiellt då man inte anser att den har stöd i profetens sunna. Bilden visar hur profeten Muhammed sörjs efter sin död 632.

 

Kommentera